Vd-krönika: Vill regeringen ens ha någon svensk gruvnäring?
Vill regeringen ens ha någon gruvnäring alls i Sverige i framtiden? Den frågan ställer sig Maria Sunér Fleming, vd för Svemin, i den här krönikan.
Svensk gruvnäring är världsledande vad gäller hållbar och klimatsmart produktion av metaller. Det är vi stolta över. Den svenska gruv- och mineralnäringen kommer vara elektrifierad och koldioxidneutral i god tid före 2045, och har dessutom en färdplan för att senast 2030 bidra netto-positivt till den biologiska mångfalden.
Några av världens mest produktiva och effektiva gruvor återfinns hos LKAB och Boliden. Den samverkan som sker kring innovation mellan gruvbolag, teknikleverantörer och akademi är en internationell förebild. Kaunis Iron tecknade förra veckan ett avtal med Vattenfall om att utveckla elektrifierad och fossilfri gruvdrift för att kunna leverera världens mest hållbara järnmalm.
Exportframgångarna för de svenska gruvteknikföretagen är dessutom fenomenala – Sandvik och Epiroc har tillsammans mer än 60 procent av världsmarknaden för underjordsutrustning. 2019 exporterades malmer, metall- och mineral till ett värde av 120 miljarder, cirka 8 procent av Sveriges varuexport. Därtill var exporten av gruvteknik mer än 150 miljarder från företag som Epiroc, Sandvik, ABB och Metso-Outotec. Och det finns stor potential till mer.
Befintliga gruvbolag står redo att framtidssatsa med miljardinvesteringar. Sveriges rika berggrund ger unika möjligheter att bidra till Europas behov av de innovationskritiska metaller omställningen behöver. Och innovation och teknikexport har potential att leverera mer.
Men trots detta undrar man ständigt om svenska regeringen egentligen vill ha någon gruvnäring i Sverige i framtiden – alls. Politikens hantering av gruvnäringens tillståndsprocesser signalerar att gruvnäringen inte ska göra sig besvär i Sverige. Med regeringens förnedrande behandling av Nordkalks Bungeprojekt i färskt minne ser vi nu nya politiska krumbukterna kring de ärenden som legat på regeringens bord i flera år talar sitt tydliga språk.
Kallak har skickats för utlåtande till UNESCO, som normalt inte har en roll i svensk förvaltning, om huruvida det finns risk för eventuell indirekt påverkan på världsarvet Laponia.
På kvällen före julafton fick Bolidens projekt Laver oväntat avslag av regeringen på sin ansökan om bearbetningskoncession. Konsekvenserna blir omfattande – för alla bolag. Beslutet skapar en ny och försvårande praxis; det kommer krävas ett Natura 2000 tillstånd för att få bearbetningskoncession hädanefter. Det politiska hanterandet är anmärkningsvärt i en rättsstat.
Det finns dessvärre fler exempel där gruv- och mineralnäringens satsningar försvåras genom politiska beslut och myndigheters pådrivande för ändrad praxis. Trots två tillkännagivanden i riksdagen kring vikten av att effektivisera gruvnäringens tillståndsprocesser har ingen faktisk förändring åstadkommits sen S-MP-regeringen tog över 2014. De interna låsningarna i regeringen verkar monumentala, trots höga ambitioner för klimatet – en klimatomställning som kräver hållbart producerade metaller och mineral.
Uppenbarligen börjar budskapet dessutom nå fram till de internationella investerarna då antalet sökta undersökningstillstånd minskar för varje år. Detta är anmärkningsvärt av regeringen i ett land med höga klimatambitioner och ett världsledande gruvkluster, ett land som skulle kunna spela en nyckelroll i EU:s ambitioner att öka den viktiga självförsörjningsgraden av råmaterial. För klimatomställningen och för vår välfärd.
Det är dags för ett omfattande nytag kring svensk mineralpolitik. Sinka inte den reella klimatomställningen.
Maria Sunér Fleming, vd för Svemin
