Nya metallfynd förändrar den gamla historieskrivningen
Av Elin Nittmar
Upptäckterna, menar forskarna, kan komma att ändra europeisk och global historieskrivning.
Majoriteten av fyndplatserna ligger sedan årtionden under vatten på grund av vattenkraftutbyggnader i norr under 1900-talet. Det är metallrester, slagger, som analyserats och som visat sig vara 2 000 år gammal avancerad järn- och stålframställning.
Det är i Sverige, Finland och Norge som fynden har hittats efter de arkeologiska inventeringar och undersökningar som gjordes i samma veva som vattenkraftsutbyggnaderna 1940 till 1980. Det är första gången som metallresterna har analyserats, skriver Luleå tekniska universitet i ett pressmeddelande.
– Det är alltså först nu som de här metallfynden har kol 14-daterats, en säker metod som ju gör det möjligt att datera fornlämningar. Fynden har även analyserats arkeometallurgiskt, en disciplin som studerar metallhantverkets lämningar och spår. Vi har samarbetat interdisciplinärt i projektet inom teknikhistoria, arkeologi och arkeometallurgi, det är absolut en viktig anledning till att vi lyckats så bra, säger Kristina Söderholm, professor i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet och ledare för projektet.
För några år sedan hade Kristina Söderholm och hennes forskargrupp hittat 2 000 år gamla järnframställningsugnar, så kallade blästugnar, där man framställt smidbart stål. Fynden gjordes på två olika platser i nuvarande Norrbotten och vid en av platserna hittade man också en samtida smidesplats. Man fann också en yxa och knivar tillverkare i stål med flera lager av järn med olika kvaliteter.
Fynden är bland de äldsta exemplen på temperaturbehandlade stålföremål som har hittats i Europa. Enligt analysen rörde det sig om järnmalm från sjöar och myrar i regionen. Mängden slagger tyder också på att det handlar om en omfattande produktion på upp till 80 kilo järn från respektive ugn.
Forskargruppen började tro att järn- och stålproduktionen i Europa för 2 000 år sedan var mer geografiskt utbredd och man började undersöka saken.
Idag kan man se att den fanns på över 40 olika platser fördelade i ett band längs norra Sverige, Finland och Norge. Att det fanns så långt bort från centret för järn- och stålframställning i Romarriket har tidigare varit okänt. En annan sak som förvånade forskarna var att det var jakt- och fångstgrupper som besatt de avancerade kunskaperna.
– Det här förstår vi genom att vi har intresserat oss för hela produktionsprocessen, från råvaruinsamling till produktion i den forntida jakt- och fångstmiljön, och även analyserat processen utifrån det arktiska landskapet och klimatet, säger Carina Bennerhag, arkeolog vid Norrbottens museum som nu doktorerat i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet med avhandlingen "Steel Making Hunter-Gatherers in Ancient Arctic Europe", om de utbredda fynden.
Både Carina Bennerhag och Kristina Söderholm menar att de förmodligen bara hittat en bråkdel av platserna där jakt- och fångstgrupper framställde avancerade järn- och stålföremål i nordligaste Europa. Forskargruppen ska nu arbeta vidare med att förstå drivkrafterna till hur jakt- och fångstsamhällen valde att ägna sig åt järn- och stålframställning över ett så stort geografiskt område, skriver Luleå tekniska universitet.